Hur jag blev intresserad av östasiatisk filosofi, och varför jag utövar aikido

Matthias ställde ju faktiskt redan 2010 – alltså när jag startade denna blogg för ca fyra år sedan – en fråga angående orsaken till mitt mångåriga intresse för aikido. På något vis blev denna inledande fråga tyvärr ”bortglömd” under alla dessa år – tills jag idag lyckades att läsa den på nytt.

Jag är ju ännu lite ”grön” som bloggare, och måste alltså fortfarande lära mig en del av informationsteknikens enklaste funktioner. Jag ber alltså om ursäkt, och vill nu göra mitt bästa att minnas rätt och berätta lite om de faktorer, som på ett mer eller mindre avgörande sätt bidrog till utvecklingen av mitt intresse för aikido och en del andra för mig ännu aktuella verksamheter.

Jag föddes in i en något ambivalent katolsk-kristen familj. En av mina mostrar var nunna och som lärare aktiv inom missionen i södra Afrika, vilket kanske bidrog till att jag som ca 10-åring var ganska religiös av mig och till och med drömde om ett framtida liv som missionär. Men till Afrika ville jag inte. Istället var det Indien, Kina och Japan som lockade. Några veckotidningsartiklar hade satt igång min fantasi – och sedan fick jag också ganska starka impulser från en morbror, som ägde en liten samling japanskt Satsuma-porslin, och – inte minst – av en del dokumentärfilmer om Indien, som den brittiska ockupationsmakten gratis bjöd på som ett led i strävan efter förbrödring under de första åren efter 1945.

Det är tydligt att jag redan i unga år hade ett ganska utpräglat forskar-sinne. Mina släktingar menade, att jag nog en gång i tiden skulle bli ”naturvetare”. I alla fall tog mitt något kritiska sinne ganska illa vid sig, att en del av mina katolska lärare (jag gick då i en katolsk skola) hade så svårt att leva som de lärde, att de gärna pryglade helt obehärskat och verkade dessutom allmänt sjukt intoleranta och bigotta.

När jag var 12-13 år fick jag genom ett par pyttesmå skriftliga redogörelser för första gången veta om buddhismen och daoismen – och därefter tynade faktiskt allt mitt intresse för kristendomem bort.

Här vill jag dock också berätta om en annan sida av min personlighet, nämligen om mitt konstnärliga intresse: Detta väcktes förmodligen också ganska tidigt i mitt liv. Under de mest dramatiska krigsåren, när de allierade ägnade sig som värst åt terrorbombning av min hemstad Braunschweig, hade jag tydligen som vana att teckna av mig allt det egendomliga. Därmed fick jag smak för bildkonst. Att min familj klarade sig helskinnad under alla bombraider var säkert också en bidragande orsak till min realistiska och relativt ljusa livsinställning och mitt mestadels goda humör.
Som 12-åring upptäckte jag också blålera som gestaltningsmaterial – vilket tillsammans med mitt nyetablerade intresse för buddhismen resulterade i produktionen av en massa små buddhafigurer, som jag gladeligen skänkte bort till en del av mina katolska klasskamrater.

Detta ser jag alltså som själva grunden för utvecklingen av min senare livssyn och världsbild: dels fanns där tidigt ett intresse för naturens och livets ”mysterier” – och dels ett krav på autenticitet. Båda dessa faktorer fann jag till att börja med inom buddhismen och daoismen med deras särpräglade inriktning på förståelse och insikt på basis av egen forskning – och deras fokus på sinnesfrid som resultat av praktisk övning, som jag också kunde realisera under tider då jag ägnade mig åt skapande verksamhet av någon typ.

När jag just hade fyllt 18 år började jag även med en intensiv utövning av raja-yoga, som jag sedan fortsatte med under flera år tid – men som jag senare integrerade i andra typer av verksamhet. Om detta skall jag dock skriva lite mer utförlig i en kommande artikel.

Men kanske är det just här också på sin plats att fundera lite över mitt val av budo som huvudsakligt intresse på sidan om min mer professionella konstnärliga verksamhet och mitt arbete som bild- och keramiklärare under de senaste drygt 30 åren före min pensionering.

Jag tror att det i början bara fanns ett enda skäl, varför jag en gång i tiden ville ägna mig åt budo – nämligen att få lära mig en trevlig och effektiv konflikthanteringsmetod.
Jag bodde ju under hela min ungdomstid i ett halvslummigt område, där det ganska ofta osade hett, och där man alltid behövde veta, hur man skulle undvika direkta och onödiga konfrontationer med vissa ofta onyktra och argsinta medmänniskor. Jag hade faktiskt redan som 9-10-åring hört talas om japanernas ”oöverträffade” vapenlösa självförsvarskonst ”jiu-jitsu” och dess sportartade alternativ judo. Och det var ju inte mer än naturligt, att jag under då rådande sociala förhållanden gärna ville lära mig dessa mystiska ”tricks”. Men på grund av bristande ekonomi blev det på den tiden, när det egentligen kändes som mest aktuellt, inte av. Senare blev samhället alltmer fredligt, och självförsvarskonst alltmer ointressant.

På något sätt överlevde dock den gamla drömmen i ”förrådsmedvetandets” skrymslen. Och 1959 blev jag, och denna gång mer på grund av en ödets nyck än av det ursprungliga skälet, medlem i en judoklubb. Där tränade jag under ca 1½ års tid mer eller mindre flitigt tills jag flyttade till Sverige.

Något avgörande hände dock under kvällen efter min sista judoträning i Braunschweig. På hemvägen efter den aktuella träningen hade jag följe med en klubbkamrat och vi talade med varandra om våra respektive syften med judoverksamheten. Själv hade jag vid den tiden inte längre något egentligt skäl, utöver det att jag tyckte träningen var fysiskt ganska allsidig, och att det gynnade koncentrationsförmågan. Dessutom var det alltid en god stämning i föreningen – och så fanns det något vagt i bakgrunden, något som hade med japansk kultur att göra.
Min klubbkamrat talade då om för mig, att han tränade judo för att han var intresserad av zen-buddhismen. Sedan fick han under återstoden av vår gemensamma promenad så gott det gick förklara, vad denna zen-buddhismen gick ut på. Denna händelse blev alltså för mig upptakten för en årslång djupdykning i denna säregna blandning av indisk mahayana-buddhism och kinesisk daoism med fokus på meditation (dhyana) som i Japan blev känd som zenna- eller zen-buddhism – och som i egenskap av betydelsefullt japanskt kulturfenomen vid sidan av den esoteriska buddhismen (shingon och/eller tendai) och tillsammans med konfucianismen och shinto påstås ha haft ett relativt stort inflytande på utvecklingen av en del olika former av budo, såsom kendo, kyudo mm., samt många andra japanska konstarter.

Ett år efter min flyttning till Sverige startade jag tillsammans med ett antal intressenter Borås Judoklubb. Träningen blev dock aldrig lika trevlig som i min gamla förening i Tyskland. Kanske berodde det delvis på bristande ledarförmåga från min sida – men antagligen mest på en egendomlig konkurrensanda hos de mest karriärfokuserade av mina svenska klubbkamrater. Istället för ömsesidig hjälpsamhet under träningspassen, blev det med tiden alltmer vanligt att se varandra som potentiella medtävlande om äran att vara bra eller bäst i föreningen – och att vinna till varje pris när det gavs den minsta chans vid exempelvis randori. För mig var judo en intressant lek, och inte något gravallvarligt sätt att värna om ett bräckligt självförtroende genom att ”besegra” någon annan människa. Jag har aldrig någonsin varit tävlingsintresserad.

Därför kom det som en skänk från ovan, när jag vid en träning (1963 eller 1964) för den göteborgska jujutsu- och judolegenden Kurt Durevall fick min första glimt av aikido. Här fann jag verkligen vad jag egentligen innerst inne redan från början hade varit ute efter – en tävlingsfri budo med djupa rötter i japansk livsstil och spiritualitet. Kort tid därefter lämnade jag Borås Judoklubb och började ganska omgående att leta efter en kompetent aikidolärare för att helhjärtat kunna ägna mig åt denna budo. Det visade sig dock snart, att det var svårare än jag hade trott, och därför började jag alltså inledningsvis att tillsammans med ett par likasinnade vänner öva efter Koichi Tohei-senseis lilla bok ”What is Aikido”.

I slutet av 1965 fick jag emellertid reda på att en japansk ”aikidoexpert” med 4 dan i bagaget hade kommit till Tyskland, för att på uppdrag av självaste Aikikai i Tokyo och O-sensei Morihei Ueshiba lära ut aikido. Då tog jag omgående kontakt med denne aikidoexpert och 1966 åkte jag alltså på min första allvarliga sommarträning med Katsuaki Asai sensei i Münster, Tyskland. Jag tog privatlektioner, vilket innebar att han och jag tränade med varandra 2 gånger 1½ timme dagligen – och vissa kvällar i veckan fick jag även vara med vid hans vanliga klubbträning. Det blev väldigt mycket svett och det var underbart intensivt. Efteråt fick jag under en tvåveckors-vistelse i Alassio, Italien läka mina av all katate dori tai no henko uppskrubbade handleder.
Året därpå var det så dags för en ny härlig omgång med Asai-sensei i Münster. Men då träffade jag där också Toshikazu Ichimura-sensei, som nyligen hade blivit officiell svensk aikido-rikstränare, och som nu fram till 1969 blev min aikidotränare. Därefter blev jag medlem i Göteborgs Judoklubbs Aikidosektion och senare i nystartade Göteborgs Aikidoklubb. Där tränade jag för Takeji Tomita-sensei ett par kvällar per vecka så länge han bodde kvar i Göteborg.

Tomita-sensei flyttade senare till Stockholm. Jag besökte någon gång hans dojo på Kommendörsgatan – och för övrigt under några års tid de allra flesta av hans träningsläger. Jag förblev också medlem i Göteborgs Aikidoklubb, tills jag på inrådan av Tomita-sensei 1972 startade Marks Aikidoklubb och därmed egen verksamhet i Marks Kommun.

Det är så det gick till när jag fastnade för aikido. Förutom all regelbunden klubbträning har det under åren sedan hösten 1967 – då jag officiellt blev Ichimura-senseis elev, och aikido i Sverige fortfarande blomstrade i sin tidigaste utveckling, i sitt eget ”begynnelsestadium”, i sin ”nyförälskelse” – blivit många underbara aikido-träningsläger, då vi ”pionjärer” kände en oerhörd glädje under våra gemensamma övningspass och våra sensei ännu helt enkelt var ”genuint japanska”, trots att de hade hamnat i en värld, som egentligen inte alls delade de förnämliga japanska idealen om samverkan för ömsesidig välgång, utan i grunden och underförstådd prioriterade en ständigt pågående tävling alla mot alla för personlig vinning och prestige.

Man kan ju undra hur lång tid det tar, tills människan känner behov av en viss anpassning i en ny, främmande socialmiljö – eller om det är möjligt att åtminstone delvis följa sin egen väg, sin egen ”do”, oavsett ett för tillfället rådande kulturklimat. Alla människor är ju inte absolut konkurrensbenägna, inte ens i världens mest tävlingsbegeistrade samhällen.