Ja, det var ju verkligen en egendomlig händelse. Man får föreställa sig en stad i ruiner ett par år efter krigsslutet 1945. Den mesta bråten hade kvinnorna på besättningsmaktens order då redan röjt bort, men återuppbyggnaden hade ännu inte kommit igång. Överallt stod det fortfarande kvar övergivna, utbombade, fallfärdiga hus, diverse brandmurar och skorstenspipor som manande utropstecken efter ett av mänsklighetens dittills mest vansinniga illdåd.
Denna miljö var naturligtvis äventyrslekplats och fyndgruva för stadsbarn som hade överlevt kriget. Och så kom det sig, att min kusin Berni på en av sina alltid mer eller mindre riskfyllda upptäcktsfärder i källaren till en totalförstörd fastighet hittade en till hälften förkolnad trälåda, som innehöll en Buddha-staty inbäddad i resterna av ett stycke brokadtyg.
Denna händelse måste ha ägt rum strax efter det att jag själv hade blivit intresserad av buddhismen och av modellering i blålera; då var jag alltså ca 12-13 år gammal.
För kusinen Berni, tre år äldre än jag, hade denna Buddha-staty ingen nämnvärd betydelse; han var däremot på den tiden mycket Karl May-inspirerad och vurmade för indiankultur. Därför frågade jag honom vid något tillfälle, om jag inte kunde byta till mig Buddha-statyn mot en likvärdig gengåva. Och det gick vägen. Kusinen bad mig (”husets konstnär”) att som bytesobjekt i enlighet med speciella önskemål och efter hans anvisningar göra själva huvudet till en indian-fredspipa åt honom. Det gjorde jag – och han blev nöjd – och sedan dess har denna omtalade Buddha-staty som en ständig påminnelse om möjligheten till en trevlig tillvaro följt mig på min väg i livet.
Vacker berättelse...
SvaraRadera