Om min tid med raja-yoga

Som jag skrev i ett av mina tidigare inlägg, började jag som 18-årig, alltså 1955, att intensivt ägna mig åt raja-yoga.

Så här långt efteråt ser jag det som en förlösning av en längtan efter kunskap, som pågått sedan jag som 12-åring för första gången hade läst något om Buddha och Laozi. Av denna tidiga lektyr förstod jag redan mycket väl, att buddhismen och daoismen är sammansatta övningssystem, bestående av etik- och livsföring-relaterade råd, som skall gynna utvecklingen av ett avspänt sinnelag och social kompetens – och meditation, som skall gynna utvecklingen av avspänd uppmärksamhet, klarsyn och insikt i livets mysterier. Men informationen var mycket knapphändig och berörde inte alls själva övningspraktiken.

Däremot såg jag att en bokhandlare hade ett band med titeln ”Die buddhistische Versenkung” (Den buddhistiska meditationen) av författaren Friedrich Heiler i sitt skyltfönster. Boken låg där i flera års tid, men jag hade under hela min ungdomstid aldrig råd att köpa den. Det hade jag inte förrän jag som nybliven målargesäll fick min första riktiga veckolön. Men då blev det istället en bok om raja-yoga.

Det hör till saken, att yoga vid den tiden (1955) var mycket lite känd i Tyskland. Det fanns också bara ett mycket begränsat antal yoga-praktiserande – och ännu färre kompetenta lärare. I min hemstad hittade jag ingen.

Men boken var ett verkligt fynd; dess författare hade lyckats med konsten att på ett enkelt sätt förmedla både raja-yogans filosofi och dess viktiga praxis.

Jag minns ännu hur lycklig jag var, när jag på kvällen efter bokköpet började läsa om allt detta som jag i flera år hade längtat efter att få kunskap om. Här fanns en rikedom av nya tankar – och många av mina mer eller mindre klara förväntningar infriades. Det kändes, som att jag nu äntligen hade hittat min andliga hemvist.

Och redan dagen efter började jag att praktisera. Min mor blev helt bestört, när jag berättade för henne att jag hade bestämt mig för att av etiska skäl bli vegetarian – och jag själv blev ett tag en aning vilsen när det gällde att hitta vegetabilier som kunde ersätta kött, fisk och ägg i min nya diet. Som tur var fanns det i närheten av min adress en välsorterad ”hälsobod”. Där kunde jag få en del råd, men det mest omtumlande var ändå mitt möte med alla dessa underbara livsmedel som jag nu blev bekant med. På den tiden var många hälsokostaffärer ännu inriktade på att tillhandahålla rejäla varor av högsta kvalitet. Där fanns de mest underbara fullkornsbröd, kallpressade matoljor, vegetariska smörgåspålägg, mild surkål, nötter och mandlar, osvavlade russin, fikon och aprikoser, förträffliga marmelader osv – allt från biodynamiska odlingar. Då var diverse kosttillskott och allehanda farmaceutiska preparat ännu inte aktuella i sådana butiker. Däremot kunde man där också få tips om frukt- och grönsaksodlare, som sålde sina alltid helt färska biodynamiskt odlade varor ett par gånger per vecka på något av stadens torg.

Det var också då, som jag började att vara min egen kock och då jag även utvecklade ett starkt intresse för god, vegetarisk mat från hela världen.

Eftersom jag nu rådde över egen ekonomi, köpte jag en tysk översättning av Bhagavadgita och prenumererade – i brist på annat – också på en tyskspråkig månadstidskrift utgiven av Sivananda Yoga Vedanta Center i Rishikesh, Indien. Därmed hade jag fullt upp att göra. På något sätt blev jag åtminstone en riktig ”halvtids-yogi”. På min fritid lagade jag mat, studerade advaita vedanta, övade asana, pranayama, koncentration och meditation. I övrigt praktiserade jag yama och niyama både hemma, på min arbetstid, och när jag rörde mig i samhället.

Jag tror att jag utan överdrift kan säga, att jag redan från allra första början uppfattade yoga som ett sätt att leva, något som berörde alla aspekter av min tillvaro.

Jag har dock aldrig någonsin för yogans skull helt isolerat mig från min livsmiljö. Jag har rest omkring en del i vissa europeiska länder och jag har varit med på fester – och jag har spelat gitarr och sjungit både med folk och för folk. Och för att inte hamna i någon sorts fanatism drack jag varje vår och varje höst en halv flaska rödvin. Senare, på 1970-talet, började jag även att röka tobak, dock uteslutande cigarr och pipa – och aldrig med ”halsbloss”. Men just denna vana har jag sedan utan svårigheter lagt av med.

Nu kan man kanske fråga sig, vad ett flerårigt liv som ”halvtids-yogi” kan ha medfört... För det första har det gett mig oerhört mycket glädje, men det har också inneburit, att mitt självförtroende och mitt förtroende för livet har utvecklats på ett enastående sätt. Jag har insett, att tillvaron trots all sin mångfald i grunden är en sammanhängande enhet, att livsfenomen ständigt påverkar varandra och förändras, och att vi människor aldrig någonsin kan hamna utanför en allomfattande samverkan. Vi kan inte komma bort från livet – och vi är aldrig isolerade. Vi är alltid med, här och nu, som ofrånkomliga komponenter för varandra i en ständigt pågående universell process. Yoga har öppnat mina sinnen för verkligheten och fått mig att inse, att vi alla som finns på denna vackra planet ständigt och på oräkneliga sätt hjälper varandra att leva. På oräkneliga sätt är vi relaterade till varandra, på oräkneliga sätt verkar vi för varandras välfärd. En för mig okänd bonde i Indien plöjer sitt risfält, bevattnar det, sår, sköter om, och skördar. Har han själv tillverkat plogen han plöjer med, eller har någon annan smitt billen av järn, som någon annan har tillverkat av malm som ytterligare en annan har grävt upp någonstans ur jorden? Men hur kommer just denne indiske bondens ris till mitt kök och hur kommer det sig, att jag har pengar för att köpa det från närmaste matvaruaffär?

Här har vi ett enkelt exempel med ännu ganska överskådlig struktur. Men hur blir det, när vi tar hänsyn till alla faktorer som är involverade i undret att jag nu har ett par deciliter kokt ris att äta? Vilka har varit med vid produktionen av kastrullen jag använder till riset? Vilka och hur många har varit med om tillverkningen av min köksspis? Hur många är med om distributionen av den elström jag använder? Och vilka och hur många servar i sin tur de människor, som vi nu har haft i åtanke??? Vi ser här, att redan de ömsesidiga mänskliga relationerna är oräkneliga. Om vi sedan utvidgar vår betraktelse och även tänker på alla de livsformer – stora som mikroskopiskt små – vilka är delaktiga i skapandet av bördig jord, eller studerar de ”kosmiska” processer, som har varit verksamma vid vårt solsystems uppkomst – och är nödvändiga för dess relativa fortbestånd – då kan vi kanske ana, att allt filosofiskt tal om alltings sammanhang och ömsesidiga beroende inte är tomt prat.

Världen fungerar huvudsakligen på basis av hjälpsamhet och samverkan. Det är lätt att glömma bort detta, om man inte då och då tar sig tid att tänka efter hur saker och ting faktiskt blir till och förhåller sig till varandra. Naturligtvis finns det även en del problem. Men de är i förhållande till allt positivt som vi ändå upplever ganska få.

Fokuserar man däremot alltför mycket på massmedias ständiga katastrofrapporter, reducerar man möjligheten att överblicka livet i sin helhet och får därigenom en rätt så obalanserad världsbild.

Jag tror att riktig, komplett yoga kan bidra till att människor utvecklar sina sinnen och sin omdömesförmåga, att de efterhand också övervinner fördomar och därigenom får en mer komplex och sannare verklighetsuppfattning. Detta leder mestadels till en minskning av risken att drabbas av stress och existensångest, och gynnar en motsvarande tillväxt av sådana mänskliga förmågor, som vi gärna vill konfronteras med när vi umgås med andra – såsom medkänsla, medglädje, artighet, respekt, generositet, hjälpsamhet och ett avspänt sinnelag.

En ”yoga” däremot, som bara består av asana (stretch-yoga) och eventuellt pranayama, kan visserligen bidra till god fysisk form och vitalitet, men inte utveckla ett allsidigt gott förhållande till en själv eller tillvaron i stort. Därtill behövs en välavvägd träning av raja-yogans alla 8 komponenter – eller någon annan form av spirituell praxis som minskar bristfällig verklighetsuppfattning, stärker självförtroende och utvecklar kärlek till livet.

När jag nu vid 77-års ålder ser tillbaka på min första stora yoga-tid, minns jag många underbara händelser och förundras över mitt självklara sätt att gestalta min dåtida tillvaro. Det var som om jag, vart jag än kom, alltid bara hamnade rätt och allt jag mötte på något sätt passade ihop med det jag egentligen ville göra. När det vid några tillfällen blev social konflikt, gick det alltid att reda ut och ledde också alltid till nya insikter. Jag gjorde mina utlandsresor på enklast tänkbara sätt, sov var som helst – ibland på bara backen i bergen, i hölador och i tält vid någon enslig grön plätt vid någon havsstrand. Jag kände mig fri, oändligt fri – och jag var lycklig så in i benmärgen. Yogan lärde mig att leva ett bra liv i en gudomlig värld. Jag blev med hull och hår pacifistisk kosmopolit och allt och alla blev mina potentiella vänner, människor, djur och växter, jorden som bar mig, vattnet som släckte min törst och luften som lät mig förnimma världens alla dofter och vid varje andetag försåg mig med förnyad livskraft.

Ja, det var så det började. Efter tre års liv som ”halvtids-yogi” gifte jag mig, och därmed inleddes en ny fas i min utveckling; det sociala ansvarstagandet för en relation med fru och barn.

Raja-yoga har dock sedan aldrig förlorat sin betydelse för mig. Tvärtemot blev jag med tiden alltmer medveten om, att den i grunden baserar på samma erfarenheter, ur vilka buddhismen och den kinesiska daoismen en gång i tiden uppstod. Idag – alltså ca 59 år efter min egentliga raja-yoga-debut – är dessa förnämliga österländska självkultiveringsmetoder självklart integrerade komponenter av min aikidō-verksamhet. Eller är det måhända snarare så, att min aikidō-verksamhet är en aspekt av min yoga-buddhism-daoism-baserade livs- och världssyn. Det är i princip precis så som Morihei Ueshiba, skaparen av den ”nya, sanna aikidō”, uttryckte det en gång i tiden, när han i en intervju tillfrågades om hans aikidō var en religiös företeelse: ”Nej, min aikidō är ingen religion. Men genom aikidō-träning kan man bli en bättre buddhist, shintoist eller kristen!”

Det tål att tänka på i samband med Roberts fråga om aikidō och självförsvar, som här på bloggen kommer att få en egen plats.

En kort berättelse om en Fredspipa, och hur en Buddhastaty kom i min ägo

Jag är ännu inte riktigt färdig med redogörelsen om min tid med Raja-Yoga. Men nu vill jag tills vidare i alla fall ge respons på ett av Roberts spörsmål angående mitt blogginlägg den 10 juli 2014.

Ja, det var ju verkligen en egendomlig händelse. Man får föreställa sig en stad i ruiner ett par år efter krigsslutet 1945. Den mesta bråten hade kvinnorna på besättningsmaktens order då redan röjt bort, men återuppbyggnaden hade ännu inte kommit igång. Överallt stod det fortfarande kvar övergivna, utbombade, fallfärdiga hus, diverse brandmurar och skorstenspipor som manande utropstecken efter ett av mänsklighetens dittills mest vansinniga illdåd.

Denna miljö var naturligtvis äventyrslekplats och fyndgruva för stadsbarn som hade överlevt kriget. Och så kom det sig, att min kusin Berni på en av sina alltid mer eller mindre riskfyllda upptäcktsfärder i källaren till en totalförstörd fastighet hittade en till hälften förkolnad trälåda, som innehöll en Buddha-staty inbäddad i resterna av ett stycke brokadtyg.
Denna händelse måste ha ägt rum strax efter det att jag själv hade blivit intresserad av buddhismen och av modellering i blålera; då var jag alltså ca 12-13 år gammal.

För kusinen Berni, tre år äldre än jag, hade denna Buddha-staty ingen nämnvärd betydelse; han var däremot på den tiden mycket Karl May-inspirerad och vurmade för indiankultur. Därför frågade jag honom vid något tillfälle, om jag inte kunde byta till mig Buddha-statyn mot en likvärdig gengåva. Och det gick vägen. Kusinen bad mig (”husets konstnär”) att som bytesobjekt i enlighet med speciella önskemål och efter hans anvisningar göra själva huvudet till en indian-fredspipa åt honom. Det gjorde jag – och han blev nöjd – och sedan dess har denna omtalade Buddha-staty som en ständig påminnelse om möjligheten till en trevlig tillvaro följt mig på min väg i livet.